Alldeles i närheten av Grankulla centrum står en röd tegelkyrka med högt kyrktorn. Barn har sagt att den ser ut som en riktig kyrka. Speciellt vacker är den vintertid i snö och med ett klart upplyst kyrktorn. Då ser den ut som ett gammalt julkort.
När Grankulla grundades 1906 och villor byggdes, folk flyttade in och servicen började fungera med små affärer, en skola (Grankulla samskola), ett stationshus, FBK-verksamhet, allt i centrum runt järnvägen – så vaknade tanken på en kyrka i närheten. Ansvaret för en kyrka togs av Metodistförsamlingen i Helsingfors. Den hade redan byggt ett barnhem på den egna, stora tomten vid Bolagsvägen. Barnhemmet invigdes i januari 1912 och har allt sedan dess kallats Hurtigs barnhem för att hedra församlingspastorn Karl Hurtig. 1964 ombildades barnhemmet till en stiftelse som heter Hemmet för Värnlösa barn i Grankulla.
Under sommaren 1912 såg pastor Hurtig att det fanns behov av gudstjänster i det växande villasamhället. Metodistförsamlingen i Helsingfors beslöt att ”tillsvidare hyra samskolans gymnastiksal till ett pris av 12 mk per gång”. Verksamheten kom väl i gång. Pastor Hurtig kunde meddela att ”folktilloppet varit ganska stort” och att söndagsskola ordnats för barnen. Kollekterna samlades in till en fond för en kapellbyggnad. Man gick försiktigt framåt, kyrka lät för stort. Bygget skulle inte få starta innan man kommit till 10 000 mk. Grankullabon Einar Cronstedt startade en egen insamling som engagerade många Grankullabor. När man kommit upp till inalles 22 000 mk beställdes ritningar av arkitekt Atte Willberg. Den 10 juni 1917 invigdes Betlehemskyrkan i Grankulla.
Betlehemskyrkan ägdes fram till 1960 av Helsingfors metodistförsamling men överlämnades då till Grankulla svenska metodistförsamling genom ett gåvobrev. Verksamheten i kyrkobyggnaden är mångsidig och mycket öppen. Man välkomnar också andra församlingar. Kyrkobyggnaden har reparerats, moderniserats och tillbyggts. Med tillbyggnaden 1968 mot sydväst fick man ett stort samlingsrum för bland annat de mycket populära basarerna där Grankullabor i alla åldrar varje år trängs till påskpynt och julbak.
Kyrkrummet är inte stort men det rymmer förvånansvärt många kyrkobesökare. Ett genialt drag var att ställa bänkarna snett efter varann – nästan i misstag. Då fick man mera plats i mittgången. Samtidigt gav placeringen mera närhet och gemenskap, dessutom en bättre vy mot altartavlan. Den är målad av Hanna Rönnberg som kring förra sekelskiftet hörde till den så kallade Önningeby-gruppen på Åland. Den leddes av den mycket kända konstnären Victor Westerholm. Altartavlan ”Herren är min Herde”, med Jesus och ett litet barn på en sandväg i ett grönt landskap, avtäcktes 1919. Den kan ses som en symbol för barnhemmet på tomten. Den förstås också av de många flyktingar och invandrare som i dag besöker den lilla, välkomnande tegelkyrkan – med stora och små barn.
Betlehemskyrkan i lantlig idyll, 1920-talet. Sluttningen nedanför kyrkan ser ut att vara fylld av bärbuskar. Järnvägsspåren syns bra på den ljusa ängen. Tomten med det låga hustaket t.h. har namnet Modig antecknat på en tomtkarta från 1940-talet.
Rummet bredvid kyrkrummet kallades för ”rosa rummet”. Efter en grundlig renovering målades rummet vitt för att återgå till den ursprungliga färgen. Det har tjänat i många uppgifter, bland annat som tillfälligt klassrum då Centralfolkskolan (i dag Mäntymäkiskolan) byggdes i början av 1950-talet. Efter det fanns Ekorrbackens daghem en tid i rummet. Hyran var välkommen.
Här kan påminnas om att Hurtigs barnhem länge hade en egen skolbyggnad på tomten. På platsen finns i dag radhusen vid Kyrkovägen 14-16. Högre uppe på kullen står dagens barnhem, en liten byggnad jämförd med det stora barnhemmet från 1912 som revs på 1960-talet. På den platsen står Casa Seniori i dag. Borta är också bastu/tvättstuga, svingård, hönshus, vedlider och hus för det stora barnhemmets personal. Barnhemmets trädgård nedanför kyrkan var stor, långt ner i dagens Thurmans park. Men så var barnantalet också stort, det kunde finnas 40 barn att föda med potatis, grönsaker och bär. Gamla fotografier visar hur en potatisåker vänds upp alldeles vid kyrkans västra vägg – och hur barnen rensar och plockar i jordgubbslandet nedanför kyrkan. Det agrara inslaget i församlingen är borta.
Men borta är inte stödet och hjälpen. Så var det i början och så är det fortfarande. Mänskor gör ett mycket välkommet frivilligarbete, så utmärkande för Grankulla, en liten kommun nära sina invånare. Många reparationer och snickararbeten har utförts i god talkoanda av händiga församlingsmedlemmar och vänner till församlingen.
Betlehemskyrkan är en frikyrka utan koppling till kommunen. Den uppbär ingen kyrkoskatt. Den är beroende av kollekter och donationer. I mycket är den lik den lutherska kyrkan. Samarbetet på orten mellan dessa två är gott. Grankulla fick sin evangelisk-lutherska kyrka 1983. Grankullabor ansåg till dess att Betlehemskyrkan var ”den egna kyrkan”. Så känns den speciellt för många generationer av Grankullafamiljer som varit med från allra första början.
När Grankulla plötsligt fick några tusen nya invånare på 1960-talet, förstod man inom metodistförsamlingen att snabbt ordna med fritidsverksamhet för unga. En fritidsgård, Club Dominique verkade 1956-1968 i en stor villa vid Gräsavägen, ägd av Stiftelsen Bensow. Den ansågs vara den första egentliga ungdomsgården i landet. I dag kallas den ”tjejvillan” med öppen verksamhet för flickor som Barnavårdsföreningen ansvarar för. Då Betlehemskyrkans annex stod färdigt 1968 flyttades Club Dominiques verksamhet dit. När Grankulla på 1970-talet byggde om den gamla samskolan vid Stationsvägen, till kommunal ungdomsgård, koncentrerades största delen av den öppna ungdomsverksamheten där.
I det lokalhistoriska arkivet i Villa Junghans uppbevaras ett stort antal av jultidningen De Värnlösas Jul. Tidningarna berättar om församlingens arbete, barnens upplevelser, intressanta gäster och innehåller även gamla bilder och berättelser från Grankulla. De såldes ofta av barnhemsbarnen i december då de vandrade runt i grupper med en julhälsning från barnhemmet.
Betlehemskyrkan fick en ypperlig plats i Grankulla. Den röda tegelfärgen bryter fint mot den gröna naturen. 80 000 tegel levererades från Jokelan tiilitehdas från och med 17 april 1916 per järnväg till Grankulla station. Därifrån var vägen inte lång till kyrkplatsen. Den blivande Kyrkovägen blev kanske till under detta sista transportskede, med vagnslast efter vagnslast på smal sandväg. Kyrkan är i dag mer än 100 år gammal och den gamla sandvägen har asfalterats. Mycket består och mycket förändras.
CLARA PALMGREN
CLARA.PALMGREN@KOLUMBUS.FI
Kaunis Grani nr 3/27.3.2024
Källor: Artiklar i Kaunis Grani/Historia, om barnhem i Grankulla och Metodistförsamlingens skrift En dröm blev verklighet, Betlehemskyrkan i Grankulla 90 år, utg 2007.
Den kända svenska författaren av barnvisor, Alice Tegnér (i mitten) besökte Hurtigs barnhem på inbjudan av Grankullabon Carin von
Weissenberg. En konsert ordnades och sångerskan Benna Lemon-Brundin (t.h.) sjöng. Fotot finns i tidskriften De Värnlösas jul 1939.
